Äntligen...
Med den rubriken skulle man kunna tro att Modde kommit ut, men så är inte fallet... Jag och vi och ni får allt vänta ett tag till. Och jag kan inte direkt rapportera något som tyder på att h*n skulle vara på gång. Men idag är det i alla fall bara en vecka kvar till beräknat födelsedatum, så det kan ju verkligen hända närsomhelst! =)
Nej anledningen till rubriken Äntligen... är att jag äntligen fått upp nya gardiner i vardagsrummet! Jag klickade hem dem från Ellos någon gång i februari tror jag, och de brukar ha leveranstid på ungefär 4-5 vardagar, men just gardinerna skulle inte komma förrän i maj, vilket jag då tyckte var alldeles förfärligt långt fram i tiden. Men när sedan gardiner väl kom har jag inte orkat bry mig om dem, förrän nu! De är tyvärr lite för korta, och så tycker jag de hänger lite lustigt, men man vänjer sig väl, skönt är i alla fall att de är uppsatta (även om det inte blir så långvarigt då det snart är dags att byta igen..).
Jag hade ju systuga här hemma för ett tag sedan, då jag sydde underlakan, påslakan och örngott till spjälsängen. Nu har jag äntligen sytt ett likadant set till vaggan och här kommer äntligen bildbevis =)
Jag har ju hela tiden sagt att jag känner mig så lykligt lottad för att jag mått så pass bra och haft så pass lite ont under graviditeten, igår var det dock lite jobbigt, men idag har det rent ut sagt varit överjävligt! Vi började dagen med att åka ut till mamma och pappa, och då var allt frid och fröjd. Sen åkte vi till Tornby för att fixa lite grejer, och när vi var på Ikea började det, smärtan i ena skinkan... Antingen är det väl fogen, eller så är det något som ligger i kläm. Men som sagt på Ikea började det lite smått och jag fick halta fram, Thomas menade att jag såg så lidande ut att folk kunde tro att det var dags att föda, nu! När vi var klara på Ikea skulle vi in på Maxi en sväng, men det fick Thomas sköta själv eftersom jag med nöd och näppe precis tagit mig till bilen... Och sen har det fortsatt under dagen här hemma, väldigt opassande mitt i tvättiden (som innebär en del spring upp och ner i trappen)... Det är ju liksom inte lite ont heller utan jag kan knappt gå! Som tur är så känner jag i alla fall inget när jag sitter stilla, men om Modde inte tänker komma förrän om tre veckor vet jag inte om jag kommer stå ut...!?
"I finally found the one, who makes me feel complete"
